Moi

På jobbet är det en snubbe som lätt pratar med sig själv och jag antar att jag själv kommer hamna där efter mina sex timmars pass ensam i Stormarknaden blir man ju aningens beng i skallen. Symptomen börjar redan komma på hemvägen när jag mimar med i låtarna på min mp3, observera i mörkret och inga människor i sikte, vilket inte spelar någon roll om jag avslöjar det här.

Idag har jag verkligen gjort av med pengar på råtråkiga saker: cykellyse, stekpannor, pengar till mobilen och mat. Det nästa jag får lägga pengar på är synundersökning, linser och glasögon. Känner mig som en tråkig tant med nödvändiga utkomster. Hemska är att jag knappt (peppar peppar ta i trä) saknar att shoppa kläder. Har dock ett behov av vinterskor, koftor och varma strumpbyxor, åh vill fräscha upp hela garderoben när jag tänker efter, men det hemska är att när man jobbar använder man inte sina egna kläder. Det är något som jag saknar med skolan att gå i mina egna kläder och variera kombinationer varje dag. Har kommit på en sak vad jag vill ha för yrke i framtiden: ett där man får ha sina egna kläder på sig. Ett steg längre i min utveckling och min personifiering vilket också leder till att jag är en jävligt ytlig person, även om det kan vara svårt att tro. Men kläderna säger mer om en person än man kan tro, tro mig.

Det här inlägget blev just rätt ytligt men den här perioden av mitt liv personifieras av att vara ganska djup och ångestfylld även om jag ofta förnekar det så kan en skitsak får allting att brista. Men jag är ändå helt sjukt glad över att jag har en viss förtjusande person med mustasch och alla mina söta vänner som ibland är lite knasiga, precis som jag!  
bö