Moi

Det var meningen att det skulle komma upp en rad fina bilder i förra inlägget men så blev det dessvärre inte när min dator helt plötsligt kollapsade totalt. Har blivit bortskämd med att jag tror att datorn inte kan däcka helt plötsligt men det kunde den visst. Kommer kanske lite bilder snart på när jag får mina första firrar.

Sitter och nostalgilyssnar på billie the vision & the dancers och det är nu lite mer än ett år sedan deras senaste skiva kom ut och alltså lite mer än ett år sen dagen då lägenheten brann och jag fikade med Erik för första gången. Kanske en av mina bästa och värsta dagar på samma dag. Men nu är lägenheten nästan helt återställd och den lilla katastrofen kan inte jämföras med att förlora någon man verkligen älskar. Det är nog förresten långt ifrån min värsta dag men en av de ”ovanliga” händelserna i mitt liv.

På senaste tiden har många av mina tankar gått till hur orättvist livet är. En del som är uppemot 60 årsåldern och har fortfarande sina föräldrar eller någon av dem i liv. Jag blir lite smått chockad och tror inte att sånt är möjligt. Har hört folk prata om att ”oj hoppsan minsann hon blev ju bara 63” och hit och dit och det smärtar och jag får hjärtsnörp när jag tänker på att det är 20 år mer än vad du fick i livet och jag vet att jag försöker leva efter hellre ett kort och lyckligt liv än ett långt och outhärdligt. Men det är inte rättvist och du hade en miljon saker till att uppleva som du skulle kunna få berätta för dina barnbarn. Jag vill bara slita och rycka när jag tänker på det. Varje dag finns det saker som jag vill visa och berätta för dig men det går inte, det är för sent. Jag kommer aldrig få skratta med dig. Aldrig att känna lukten av dig. Aldrig se dig komma hem från bussen på andra sidan gatan även om hoppet fortfarande finns kvar att du dyker upp. Aldrig få se dig sticka ut och jogga. Aldrig få en god natt puss. Det som skrämmer mig är inte att du är borta. Rädslan ligger i att minnena börjar blekna och jag minns knappt din röst, ditt skratt, din lukt hela barndomen är som en diffus film jag inte kikat på år och dar. För så länge minnena finns är du fortfarande vid liv och ingen kan förstöra det. Men förstår ändå inte hur folk kan påstå att saker aldrig är för sent. Man har bara ett liv och det är ingen som bestämmer hur kort just ditt liv blir. Eller jo man kan ju påverka genom att sköta hälsan och så visst, men det är uppenbarligen inte alltid det hjälper heller.

Now all my friends are here and my boyfriend sitting next to me. All my friends are and I cannot sit still. I want to dance with you. I want to sing with you. I want to talk to you.

God natt